Älskade pappa

För ett drygt år sedan var pappa och jag på resa i norra Italien. Jag tog bilden av honom när han klättrat högt upp - i tryckande värme - i colosseumstadion i Verona. I dagarna planerade han för ännu en utlandsresa, till Turkiet. Men det blir inga mer resor för pappa. På bussen in till stan igår fick han en hjärnblödning. Pelle och jag satte oss på tåget från Mjölby, och hann vara hos honom några timmar. Han återfick inte medvetandet, och gick bort tidigt i morse.

Pappa var en av mina bästa stödpersoner under tider i fängelse. Han skrev varje vecka, kollade e-post åt mig och mycket annat. Vi hade inte samma åsikter alltid, men han respekterade mitt arbete och fanns verkligen där för mig. 1998-99 åkte han till England tre gånger för att hälsa på mig i häktet och vara med på rättegången.
I sorgen värmer det att höra från hans vänner i de föreningar, t ex Nätverket för Hörselskadade, där han var aktiv. Där la han sitt engagemang.

Jag får satsa på nästa delegation till Kurdistan istället, i april. Är oerhört tacksam för det ekonomiska stöd jag fått från många av er, kommer att spara dessa pengar för att kunna åka till våren.

Rese-förberedelser

Om två veckor är jag i Kurdistan, norra Irak. Tidigt den 15 oktober tar jag flyget från Landvetter till Istanbul, där jag träffar de andra i delegationen för en dags gemensamma förberedelser. Det är Claire, som till vardags arbetar på CPT:s kontor i Chicago, som leder delegationen. Övriga deltagare är Tiffany, Leland och Matthew från USA.

Som förberedelse - förutom det mer praktiska med vaccinationer och diverse inköp - läser jag i den tjocka lunta med artiklar som jag fått av CPT. Det handlar bland annat om kurdernas historia i Irak. Det är många olika vändor, olika makthavare och kupper, ofta med tragiska konsekvenser för vanligt folk. 1918 tar britterna över kontrollen av området, från det ottomanska imperiet. 1920 planeras för ett självständigt Kurdistan, men det blir inget med det. 1921 bildas den nya staten Irak, som till en del överlappar det kurdiska området. 1923: Shaykh Barzinji leder ett uppror, och utropar ett kurdiskt kungadöme i norra Irak. Ett år senare intar brittiska styrkor (är de fortfarande kvar där?) Sulemaniya, staden där vi kommer att bo. 40-talet: nytt uppror, britterna bombar, kurdiska rebeller flyr över till Iran. 1958 tillerkänns kurderna vissa rättigheter, i den nya irakiska konstitutionen.

1988, vid slutet av kriget mellan Irak och Iran, organiserar den irakiska armén en stor offensiv mot kurderna, för att bryta ned den kurdiska motståndsrörelsen. Tiotusentals dödas, hundratusentals flyr. Den 16 mars attackeras Halabja - ett samhälle vi också kommer att besöka - med kemisk gas och fem tusen människor dör.

Under 90-talet utbryter vid flera tillfällen väpnat våld mellan de två kurdiska partierna KDP och PUK. 1998 mäklas fred mellan dem. Inför USA:s anfall på Irak samarbetar man för att förbereda sig. I april 2003 tar amerikanska trupper tillsammans med kurdiska över städerna Kirkuk och Mosul. I maj 2007 lämnas ansvar för säkerheten för de kurdiska provinserna Erbil, Sulemaniya och Duhok över från USA till KRG: Kurdish Regional Government. I dessa områden förbättras sedan säkerhetsläget för varje år, bland annat genom att gränsen söderut mot resten av Irak kontrolleras noga.

Från 2007 ökar däremot våldet i gränstrakterna Irak-Iran-Turkiet, då både Iran och Turkiet går in över gränsen för att med bomber och annan beskjutning komma åt kurdiska rebeller. Många civila tvingas fly från sina byar. USA stöder Turkiets agerande: vid ett möte mellan Bush och Turkiets premiärminister Erdogan i slutet av 2007 görs en överenskommelse om att samarbeta för att eliminera PKK:s (turkisk, kurdisk grupp) närvaro i Irak. Efter att Turkiet får tillgång till amerikansk underrättelseinformation sker bombningarna tätare.

PKK har utfört många våldsdåd i Turkiet, även mot civila, men enligt bland annat samtal som CPT:are haft med fd PKK-rebeller är det nu många, även inom PKK's ledning, som vill försöka nå en överenskommelse för att få ett slut på den väpnade konflikten.

Ja, det var lite av min förståelse av bakgrunden till dagens situation. Tänkte också skriva lite mer om vad CPT ser som sin uppgift i denna del av världen. Men nu ska jag ta en promenad med Pelle medan det är ljust ...